en cola kostar ju mer..

Som bibliotekarie får man ju alltid en massa bra historier, eller kanske mer anekdoter om lånarna. Idag till exempel kommer det in en kvinna och vill ha ett nytt lånekort. Jag frågar om hon haft lånekort förut hos oss? Ja svarar hon, Okej har du tappat lånekortet frågar jag. Ja svara hon.

Jag går in i aleph hittar henne. Där ser jag att hon har ett, eller till och med två nationella lånekort, vilket betyder att det kommer kosta henne 30 kr för att få ett nytt. Jag informerar henne om det och hon tittar på mig som jag var en idiot. Va?, säger hon. Jag säger eftersom hon tappat lånekortet och eftersom hon redan fått ett nationellt lånekort. kommer det kostar det 30 kr att ersätta det gamla kortet. Hon låtsas återigen inte förstå. ( Okej, hon är inte från Norge, men jag kan svära på att hon snackar bättre norska än jag, vilket hon också gör och att hon förstår precis vad jag säger, för jag säger allt ytterst långsamt med den bästa norska jag kan)

Jag anstränger mig verkligen för att snacka tydlig norska, upprepar och säger det igen. Hon vänder på klacken och säger att hon kommer tillbaka en annan dag. Jag menar 30 kronor, är det så mycket? Det är ju en struntsumma i sammanhanget. Jag hatar när lånaren tror att de kan förhandla om saken. Du kan låna film, böcker och allt möjligt för 30 kronor. Var någon annanstans kommer du kunna göra det? Jag tänker inte ge efter för att någon låtsas inte förstå. 30 spänn herregud. En cola i norge kostar ju mer.

Jag säger som den frustrerad bibliotekarien i Stockholm Take it or leave it!